Sträcka 3, Ulvik

Tja tja bloggen, xoxo.

Beslut togs om att slopa Stavanger och Kjeragsbolten, trots allt. Vi tar det lite piano och lägger mer tid på att uppleva det vi faktiskt upplever, istället för att stressa vidare. Solen har visat sig i tre hela dagar nu och vi klagar inte. Takluckan är cementerad i öppet läge. Hardangervidda är något att uppleva alltså. Vidsträckta vyer som bara avbryts av kilometerhöga fjäll eller en avlägsen horisont. Fjällsjöar inbjudande polargröna och precis lika jäkla kalla som man INTE hoppas att de är. 

Vöringsfossen ovanför Eidfjord är brutal till sin storlek och omfattningen av dess praktfullhet motsvaras i vår beundran till de som byggt vägen uppför klipphällen, genom tunnlar och i serpentiner med bara ett smalt räcke som distans mellan liv och dödssäker död. Det suger till i både ben och märg när vi böjer oss ut över det femhundra meter branta stupet.

”Du får en Carlsberg om du ställer dig på grästuvan där”. Fair enough, svarar jag men hindras av Brutus och Judas. 

 

Visst ser Tompa hård ut? Ni ska se honom när han dansar och sjunger "Änglahund"...

Läger för natten slås i Ulvik och vi somnar som tre bröstfödda bebisar i våra kojor efter en synnerligen välmarinerad karré vid 23.45. Regnet möter oss denna tisdag och efter lite felsökning fastslås tändkablarna som undermåliga, nej stryk det – tvärslut, och nu går GPS och mobiler på högvarv för att hitta en bildelskedja som faktiskt har någonting hemma. 

Sträcka 2, Norge.

Vi lämnar Västra Ämtervik och Johannes, kanske mer känd som JOH900, vid kl 16 på lördagen. Vid tankuppfyllning i Charlottenberg noteras drygt 0.9 i snittförbrukning samt ett fullständigt kaos på macken, med turister på både längden, bredden och tvären. 

En rätt händelselös sträcka faktiskt, utan mycket att skriva hem om. MEN – hmm, hur ska jag säga det – ja min pärla har faktiskt börjat visa svaghetstendenser efter en helt felfri resa 2012. Eller det kanske är ägaren som står för dem förresten. Nå, vindrutan har spruckit – rakt av. Den gillar tydligen inte kalkberikat Värmlandsvatten och bestämde sig för att smälla av vid tvätten igår. Värre ändå är att tänddelarna inte tycks må så bra. Ett veritabelt fyrverkeri dånar ur avgassystemet vid laddtryck, så nu är det nedställt till furiösa 0,5 bars grundladd. Det känns ju lite onödigt måste jag medge, att inte se över en så enkel servicedetalj som tänddelar innan avfärd. Däremot går det kanonbra att byta primärväxel i lådan utan dubier… Suck. Nu blir det till att leta rotor, fördelarlock och eventuellt även tändkablar. Att vi inte har såna, livsnödvändiga saker med oss behöver ni knappast poängtera eftertänksamheten i, eller snarare avsaknaden av den. 

Vi slog läger strax öster om Noresund. Idag, söndag, forsar vi (nej förresten, snarare lunkar) vidare väster ut. Vi har inte bestämt oss för om vi ska ta ner mot Stavanger och Kjeragsbolten eller om vi ska ta av norrut och gardera med en dag extra vid Geiranger om inte vädrets makter är med oss. Vi har sett Dalsnibba från ett regnmoln, i år vill vi gärna se omgivningen också. 

 Hugo meckar avgassystem - förvånade?

Sträcka 1, Västra Ämtervik

Vi är på rull. Efter obligatorisk ”innan vi drar-puts” tog vi oss till Karlstad för att möta upp Johannes, og900-nörd, för vidarefärd mot Västra Ämtervik, Wermland. Fint och lugnt så det förslår. Solen ler mot oss och vi har ingen brådska iväg. Tips till allsköns bilcampare – parkera så att inte solen steker ditt fordon och dess innehåll. Tips två – lägg inte kameran i fönstret.

Igår var Daniel här också från Bergsäng med sin fina svarta 900 turbo. Idag, söndag, siktar vi mot Norge. På återseende!

Here we go again!

Jaha kära läsare, nu smäller det snart igen.

På lördag angör vi vägen som ska bära oss mot ett upphöjt lugn med smak av dopamin, för några veckor framöver. Bilarna är i god kondition inbillar vi oss, eller ja - de har i alla fall hållit ihop odisputabelt sen förra årets missöden. Kanske är det lugnet före stormen som ska drabba oss obevekligt, kanske är det helt enkelt så att vissa bitar håller en given sträcka och går sedan sönder, och nu när de är utbytta kommer det att hålla utan bekymmer. Det visar sig. Klart är hur som helst att vi allihop, visa från erfarenheten / gamla i gemet, har nya däck som ska hålla hela resan. Tror vi. Men norsk asfalt uppmanar till oprovocerat hårda kurvtagningar och omotiverade nedväxlingar samt urvarvningar. De lär hålla till gränsen hur som helst - dit är det 35 mil.

Håll utkik!

Sträcka 14. Helig mark.

14 mil motorväg kvar till Trollhättan passeras snabbare än vinden, eller åtminstone snabbare än i Norge. När det bara handlar om att förflytta sig utan att uppleva särskilt mycket är motorvägen oslagbar.

Vi parkerar på Innovatums parkering intill Saab Car Museum och drar igång en nätt vaxning och lite uppfräschning. På söndagen har vi styrt upp en mindre träff och tiotalet bilar kommer förbi. Kul! Inget märkvärdigt alls, men det var inte heller tanken. En rundvandring på museet och lite käk, sen är det dags för tre inbitna Saabvänner att säga farväl och hej då. Det känns ledsamt.

Under två veckor har vi betat av strax över 400 mil och upplevt mer än vi kunde föreställa oss. Mäktigast är helt klart Geiranger och Trollstigen. Det måste upplevas mer än en gång och nästa vända kanske vi blir ännu fler bilar? Hur som, det som gjorde störst intryck på oss, och vi är eniga på denna punkt, är vyn just när som fjorden norr om Narvik öppnar sig för oss som en inbjudan till ett bättre liv. Stinna på endorfin gnuggade vi våra stora ögon. Jo, det är sant. Att sol och regn kan samsas med ett iskallt vatten som doftar medelhav och vilar spegelblankt. Runtom ringar berg och fjäll in synen och med sin storhet kommer även en närhet som helt förvränger perceptionsförmågan. De är ganska lågt bort, säkert flera kilometer, men det känns som att vi kan bestiga dem med lätthet om vi vill. Maken till storslagenhet har jag aldrig skådat och mina vapendragare instämmer nickande.

Bemötandet har varit fantastiskt. Inget mer finns att önska. Var vi än stannat har folk kommit fram och nyfiket frågat. Häromdagen när vi dundrade in i Trollhättan mötte vi ett par som sett oss på Coop i Kiruna. I Eidsvåg blev vi stoppade av en mycket trevlig Saabentusiast som bjöd hem oss på mat. Strax därefter stötte vi på f.d. försäljningschefen på Saab i Molde som prisade märket och våra bilar. Kommentarerna har varit många men enbart goda. Norge är landet att åka till, så är det bara.

Visst kostar det en slant. En månadslön för medelsvensson har gått åt ungefär (då med nya däck inräknat), men det går samtidigt inte att sätta ett pris på de vyer vi fått se, på den känsla som bilarna förmedlat och på den självsäkerhet som tre bilar med drygt 20 år på nacken (nej vägen) utstrålar. Du kan göra trippen i en hyrd Golf Bluemotion och förmodligen komma undan billigare, men hur mycket pondus och egenhet ståtar en sådan bil med? Hur många blickar och kommentarer får ni med tre röda Golfar vid varje stopp? Hur många kommer att fotografera er framfärd och följa er tur?

Tack till alla som följt oss, läst om våra strapatser och kommit med glada tillrop. Köp er en egen klassiker, om ni inte redan har en, serva den och plöj ner all den kärlek som den förtjänar och låt den sedan smaka rättdoserade kurvor, svepande rakor och silkeslen asfalt. En 900 turbo är inget dumt val, det kan vi intyga, men alla bilar med karaktär och karisma och som minner om en tid innan automobilens intetsägande könlöshet tog över, kan självklart inte påstås vara fel.

En sak vet vi, en Turbo 16 som dånar som ett lågflygande bombplan i en dramatisk miljö finner endast sitt motstycke i betydligt motorstarkare bilar. T16 for president!

/Isak, Hugo, Tompa.

Sträcka 13. Vi är i skydd av mörkret nu.

En minut senare föll det snö här.

”Högkvarteret ringde. De har betalat lösensumman. Vi ska hem. Allt är förlåtet. Allt är glömt.”

-          Allt? Även mina segdragningar på trean?

        Ja även dem.

-          Även de gånger jag vridit av och glömt att kyla turbon, även dem?

-          Ja de med.

-          Till och med att vi använt motorutrymmet som klädtork?

-          Nja, kanske inte det, men de vänjer sig nog vid tanken. Dags att dra.

Jag trär på mig de fingertoppsavklippta körhandskarna i läder, de är det enda som står mellan mig och bilen och är snarare där för att öka kommunikationen. Alla precisionsinstrument tarvar handskar för ändamålet, dessutom ser det ju coolt ut. Jag putsar av de lätt tonade Pilotbrillorna mot skjortärmen och riktar om innerspegeln fastän den redan sitter rätt. Lårstödet fälls upp, svankstödet fälls ut. Ratten är fortfarande fast i sin position, det har inte ändrats, så den får helt enkelt sitta. En halvtumsdistans mellan densamma och navet sitter redan där sen innan. Framför mig står Ingvar 2.0 och frustar på tomgång, som vanligt. Framför den talar Gregers avgaspipa sitt tydliga språk. Nu rullar vi

.

Utanför Båstad, den norska varianten, passeras en Nissan Terrano som en vägskylt. Strax innan Fet, ja det är ett ortsnamn, får en Focus ST 220 se sig avhängd av en bil vars grundkonstruktion såg dagens ljus 1969. Vi snuddar vid curbsen i partierna ovanför Halden. Ett lätt stamp på bromsen innan nästa svepande kurva tar vid. Med en blodröd sol i backspegeln som kallar oss tillbaka till landet i väst knäpps Eldkvarn på och det känns som att man är tillbaka till 1988. Sneglar lätt över kupén, tillbehörsmätarna, den vridna instrumentbrädan, nålen som förkunnar att ”turbo/APC” jobbar, shortshiftspaken med sina distinkta lägen löper lätt men ändå med erforderligt motstånd och med den rätta mekaniska känslan. Takluckan justeras med handkraft och porten mot himlen ger det rätta draget i förarhytten. Snart är gränsen nära. 

-          Ok grabbar, lite diskretion och elegans genom tullen nu då.

-          Jaja, självklart. 

Med ögonen ännu tårade av att tvingats lämna den vackra mön därhän på Shell i Eidsvåd, ser Hugo en ny erövring i tullvakten. En tjej alltså. Full mutter på stereon. ”Det är så synd att du är så söt, det är så synd att DU är SÅ SÖT!”. Döm om hans förvåning när den kvinnliga tjänstemannen går förbi Hugos kärra och en manlig kommer fram istället. 

-          Vad lyssnar du på egentligen? Och varför har du inga byxor på dig?

-          Öh… Alltså vi badade här borta innan, eller shortsen skaver mot kaggen.

-          Inget att förtulla?

-          Mina två polare möjligen.

-          I skuffen?

-          Nej alltså i bilarna bakom. 900:orna.

-          Passera.

Jag och Tompa skrattar högt och länge. Diskretion var ordet.  Vi tar av i Dynekilen och söker skydd för natten. 

-          I think we´re safe. The mothership has spoken. Take them home boys, take them home.

-          Alltså Isak, vad snackar du om? Vi var väl överens om att spara på batterierna i walkisarna?

-          Sorry. Kände mig som Bruce Willis i Armageddon för en stund. 

 Nya mackor i Fagernes. De nya har ungefär 9mm mer mönster än de gamla.

 Gränspassering. Håll dig lugn nu, Hugo.