Sträcka 14. Helig mark.

14 mil motorväg kvar till Trollhättan passeras snabbare än vinden, eller åtminstone snabbare än i Norge. När det bara handlar om att förflytta sig utan att uppleva särskilt mycket är motorvägen oslagbar.

Vi parkerar på Innovatums parkering intill Saab Car Museum och drar igång en nätt vaxning och lite uppfräschning. På söndagen har vi styrt upp en mindre träff och tiotalet bilar kommer förbi. Kul! Inget märkvärdigt alls, men det var inte heller tanken. En rundvandring på museet och lite käk, sen är det dags för tre inbitna Saabvänner att säga farväl och hej då. Det känns ledsamt.

Under två veckor har vi betat av strax över 400 mil och upplevt mer än vi kunde föreställa oss. Mäktigast är helt klart Geiranger och Trollstigen. Det måste upplevas mer än en gång och nästa vända kanske vi blir ännu fler bilar? Hur som, det som gjorde störst intryck på oss, och vi är eniga på denna punkt, är vyn just när som fjorden norr om Narvik öppnar sig för oss som en inbjudan till ett bättre liv. Stinna på endorfin gnuggade vi våra stora ögon. Jo, det är sant. Att sol och regn kan samsas med ett iskallt vatten som doftar medelhav och vilar spegelblankt. Runtom ringar berg och fjäll in synen och med sin storhet kommer även en närhet som helt förvränger perceptionsförmågan. De är ganska lågt bort, säkert flera kilometer, men det känns som att vi kan bestiga dem med lätthet om vi vill. Maken till storslagenhet har jag aldrig skådat och mina vapendragare instämmer nickande.

Bemötandet har varit fantastiskt. Inget mer finns att önska. Var vi än stannat har folk kommit fram och nyfiket frågat. Häromdagen när vi dundrade in i Trollhättan mötte vi ett par som sett oss på Coop i Kiruna. I Eidsvåg blev vi stoppade av en mycket trevlig Saabentusiast som bjöd hem oss på mat. Strax därefter stötte vi på f.d. försäljningschefen på Saab i Molde som prisade märket och våra bilar. Kommentarerna har varit många men enbart goda. Norge är landet att åka till, så är det bara.

Visst kostar det en slant. En månadslön för medelsvensson har gått åt ungefär (då med nya däck inräknat), men det går samtidigt inte att sätta ett pris på de vyer vi fått se, på den känsla som bilarna förmedlat och på den självsäkerhet som tre bilar med drygt 20 år på nacken (nej vägen) utstrålar. Du kan göra trippen i en hyrd Golf Bluemotion och förmodligen komma undan billigare, men hur mycket pondus och egenhet ståtar en sådan bil med? Hur många blickar och kommentarer får ni med tre röda Golfar vid varje stopp? Hur många kommer att fotografera er framfärd och följa er tur?

Tack till alla som följt oss, läst om våra strapatser och kommit med glada tillrop. Köp er en egen klassiker, om ni inte redan har en, serva den och plöj ner all den kärlek som den förtjänar och låt den sedan smaka rättdoserade kurvor, svepande rakor och silkeslen asfalt. En 900 turbo är inget dumt val, det kan vi intyga, men alla bilar med karaktär och karisma och som minner om en tid innan automobilens intetsägande könlöshet tog över, kan självklart inte påstås vara fel.

En sak vet vi, en Turbo 16 som dånar som ett lågflygande bombplan i en dramatisk miljö finner endast sitt motstycke i betydligt motorstarkare bilar. T16 for president!

/Isak, Hugo, Tompa.