Sträcka 13. Vi är i skydd av mörkret nu.

En minut senare föll det snö här.

”Högkvarteret ringde. De har betalat lösensumman. Vi ska hem. Allt är förlåtet. Allt är glömt.”

-          Allt? Även mina segdragningar på trean?

        Ja även dem.

-          Även de gånger jag vridit av och glömt att kyla turbon, även dem?

-          Ja de med.

-          Till och med att vi använt motorutrymmet som klädtork?

-          Nja, kanske inte det, men de vänjer sig nog vid tanken. Dags att dra.

Jag trär på mig de fingertoppsavklippta körhandskarna i läder, de är det enda som står mellan mig och bilen och är snarare där för att öka kommunikationen. Alla precisionsinstrument tarvar handskar för ändamålet, dessutom ser det ju coolt ut. Jag putsar av de lätt tonade Pilotbrillorna mot skjortärmen och riktar om innerspegeln fastän den redan sitter rätt. Lårstödet fälls upp, svankstödet fälls ut. Ratten är fortfarande fast i sin position, det har inte ändrats, så den får helt enkelt sitta. En halvtumsdistans mellan densamma och navet sitter redan där sen innan. Framför mig står Ingvar 2.0 och frustar på tomgång, som vanligt. Framför den talar Gregers avgaspipa sitt tydliga språk. Nu rullar vi

.

Utanför Båstad, den norska varianten, passeras en Nissan Terrano som en vägskylt. Strax innan Fet, ja det är ett ortsnamn, får en Focus ST 220 se sig avhängd av en bil vars grundkonstruktion såg dagens ljus 1969. Vi snuddar vid curbsen i partierna ovanför Halden. Ett lätt stamp på bromsen innan nästa svepande kurva tar vid. Med en blodröd sol i backspegeln som kallar oss tillbaka till landet i väst knäpps Eldkvarn på och det känns som att man är tillbaka till 1988. Sneglar lätt över kupén, tillbehörsmätarna, den vridna instrumentbrädan, nålen som förkunnar att ”turbo/APC” jobbar, shortshiftspaken med sina distinkta lägen löper lätt men ändå med erforderligt motstånd och med den rätta mekaniska känslan. Takluckan justeras med handkraft och porten mot himlen ger det rätta draget i förarhytten. Snart är gränsen nära. 

-          Ok grabbar, lite diskretion och elegans genom tullen nu då.

-          Jaja, självklart. 

Med ögonen ännu tårade av att tvingats lämna den vackra mön därhän på Shell i Eidsvåd, ser Hugo en ny erövring i tullvakten. En tjej alltså. Full mutter på stereon. ”Det är så synd att du är så söt, det är så synd att DU är SÅ SÖT!”. Döm om hans förvåning när den kvinnliga tjänstemannen går förbi Hugos kärra och en manlig kommer fram istället. 

-          Vad lyssnar du på egentligen? Och varför har du inga byxor på dig?

-          Öh… Alltså vi badade här borta innan, eller shortsen skaver mot kaggen.

-          Inget att förtulla?

-          Mina två polare möjligen.

-          I skuffen?

-          Nej alltså i bilarna bakom. 900:orna.

-          Passera.

Jag och Tompa skrattar högt och länge. Diskretion var ordet.  Vi tar av i Dynekilen och söker skydd för natten. 

-          I think we´re safe. The mothership has spoken. Take them home boys, take them home.

-          Alltså Isak, vad snackar du om? Vi var väl överens om att spara på batterierna i walkisarna?

-          Sorry. Kände mig som Bruce Willis i Armageddon för en stund. 

 Nya mackor i Fagernes. De nya har ungefär 9mm mer mönster än de gamla.

 Gränspassering. Håll dig lugn nu, Hugo.