Sträcka 8, Julles residens.

Regnet smattrar mot 80-talsjalusiet och temperaturen kämpar sig över de fem varma men inte mer. Eidsvåg. Att fälla upp det fällda golvet samtidigt som man pressar tillbaka täcke, två madrasser, packning, utan att kliva ur bilen tarvar lite smidighet, ungefär lite mer än jag besitter men Tompa flinar förnöjsamt. Svordomarna haglar i ungefär samma takt som hällregnet.

Kenneth, Saabtoken som hann ikapp oss förra året, möter upp och hos honom bjuds vi kaffe och utsökt tårta som hans fru har bakat. Med en gams målmedvetenhet betvingas bit, på bit, på bit, på bit tills en liten, obligatorisk sista smula finns kvar. Det är förmätet att ta den sista, det vet ju alla. Vi mår, mättheten lindar sig runt kaggen. Även bortsett från bakverken ett kärt återseende och det är lika märkligt som självklart hur samtalen förlöper så lätt och otvunget. Med bara ett gemensamt intresse som halmstrå att bygga kring, ter sig inget ämne onaturligt. Vi tackar Kenneth med familj och hoppas på fler pratstunder. Och tårtor. 

Halv fyra är klockan. Vädret alltjämt dåligt. Vad gör vi? Äsch fasen, vi har sett det vi vill se och mer ändå. I en veckas tid har känslan av avskildhet och avlägsenhet uppfyllt vårt inre. Sätt er bästa radar på oss, ni finner oss aldrig ändå. Och gör ni det hinner ni inte ikapp över Norges vidsträckta, böljande vägnät, som stöpt efter våra önskemål. Att de inte spelade in Sagan om Ringen här är ett mirakel. Det finns ju för sjutton en region som heter Fylke redan! Med turbon knappt spoolande rinner vi genom landskapet mot ständigt gastkramande vyer. Det är svårt att sätta något främst, givet alla de fantastiska syner vi lagt till vår klara-vintern-buffert, men ett bestående intryck som nästlat sig fast på näthinnan och som framkallar fåniga leenden än till denna dag, är Trollstigen. Stinten från Gudbrandsjuvet ner till turistcentret, med en bibliskt stark sol som ljusstänker instrumentbrädan och de två röda ikonerna framför, vibrationerna och resonansen strax över 4000rpm innan växelskifte, chassiets bergfasta grepp i den kuperade vägsträckningen och en styrning som får dagens elektromagnetiska halvmesyrer att skämmas kommunikationen ur sig. Nirvana har ett motstycke på jorden, därom råder inga tvivel, och vi tog oss dit med helt rätt bilar. 

För att lägga en ytterligare dimension till våra fordon – vad är det vi pysslar med egentligen – är det så mycket mer än bara själva bilarna i sig, som träffar vår känsliga beröringspunkt som inte har något namn. Kombinationen av tillbehör och valmöjligheter för att personifiera sitt fordon är det som gör var bil unik och ger dem det där kittlande ”DET”. Fynden av dessa skänker glädje till var luttrad samlare. Saab hade en hel broschyr med bara stripes, sådant ser man inte idag. Och varje tillbehör har sin charm, somliga mer än andra, men allt har ändå sitt värde. Det handlar inte nödvändigtvis om att ha mest pengar för att ha den finaste bilen, även fast fina vagnar givetvis är dyrgripar, men kontakter och känsla för detaljer kommer man långt med. Min är ett hopplock av det som jag tycker är det bästa över åren och fastän puritanerna skanderar ”Aero, Aero, Aero” ger undertecknads lättrycksturbo mycket attityd för pengarna, samtidigt som en äkta Aero bör förbli original, Gud bevare.

Vi spöar på mot Julle och Ås. Från gränsen ändras vägnätet dramatiskt och tvärt och det går undan på riktigt. Hugo sliter av sig brallorna vid gränsen och svarar på våra huvudskakningar med ett lika iskallt som självklart ”Man måste ju hålla traditionen vid liv. Gränspassage, hallå!” Till slut upphör även regnet och det är en annan typ av skönhet som möter oss i detta kära Z-län. Republiken Jämtlands flaggor vajar till på varannan kåk när vi drar förbi i välsynkad a capella. Vagnarna har fungerat felfritt i år. Så gott som i alla fall. Med större harmoni än tidigare, barnsjukdomarna från förra årets modifieringar verkar ha utsorterats, har färden förflutit odramatiskt. Förmodligen mindre kul att läsa om, men med tillförlitlighet kommer lugnet smygande. Det känns bra.

”Jo fan, det håller.” 

Vi tackar för oss. T16 for President!

/Isak, Tompa, Hugo.

Sträcka 7, Eidsvåg

Trollstigen formligen svärmar av turister och trots att vi i år inte tar upp mer än en parkeringsficka var vid turistcentret, är det rätt så jäkla trångt ändå. Flera kommer fram och frågar vad sjutton vi håller på med egentligen och vi lägger gärna ut texten och spårar lätt iväg. Till tonerna av Dire Straits görs vätskekontroll innan vi masar oss ner längs serpentinerna. Det irriterar som en sten i skon att det inte blir riktigt så njutbart som det hade kunnat bli. På ettan motorbromsar vi oss ner, med en toppnotering på svindlande 30 km/h. 

Vid Trollveggen, 1800 meter VÄGG, möter vi ett par från Alta i Nordnorge som vi mer än gärna förklarar vårt syfte för – igen. Inga problem! Till slut går det automatiskt och ibland förutsätter vi omedvetet att de vi berättar för har vissa förkunskaper. ”Jo men tänddelarna har gått sörru så nu kör man på grundladd bara.”

Via Åndalsnes tar vi ut mot kusten och Atlanterhavsveien och för första gången blir vi lite besvikna. Det känns lite upphaussat och det är egentligen inte värt några omvägar. Vi tar tillbaka samma väg vi kom med en fadd eftersmak och skickar på mot Eidsvåg istället. På kvällen justerar vi avgassystem genom att backa upp mot trappan till ett dass. Djungeltrumman gick på byn om tre tokiga svenskar som barrikaderat byns raggarrundavändplats.

Sträcka 6, Trollstigen

Mot Geiranger och Trollstigen begav vi oss vid lunchtid på torsdagen. Vi väljer den något längre men mångfalt rekommenderade gamla Strynefjellsvegen, som vi missade förra året. Grusväg över fjäll med makalösa vyer. Trots att det vid det här laget inte är något nytt för oss, hänförs vi varje gång. Det går liksom inte att ta in. Vi stöter på svenskar från Stockholm som Tompa tydligen har gemensamma bekanta med. Världen är bra liten. 

Efter det, Dalsnibba, 1500 meter högt och utsikt rakt ner över Geiranger – som på något märkligt sätt tycks ligga 250 meter under havsnivå. Vattnet ligger, alltjämt, grönt som i en norsk häxkittel och dess verksamma substans tar sig obehindrat till vårt sinne med subtil kraft. Plötsligt är våra hakor hängande igen. Lite stjärtlappsåkning på det blir bra.

Vi tar Geiranger nästan på två hjul och dundrar vidare mot Trollstigen. Gudbrandsjuvet studsar vi förbi som ett depåstopp och äntligen är vägen öde, husbilsfri, öppen och svepande. Höghastighetspassager och böljande böjar avlöser varandra och för första gången sen vi åkte står körningen och inte omgivningen i fokus på allvar. 900:ans neutrala och smidiga vägegenskaper belönar föraren som bara lugnt kan följa med i vägnätets utmanande, taktfasta vals uppför, hela tiden svagt uppför bergssidor och fjällsluttningar. Det svarar så bra, det biter så fint och de tassar så lätt. Ett sus av välbehag går genom våra kroppar. Jag kan inte tänka mig ett bättre verktyg för dessa pengar, att använda för att spöa skiten ur allt som kommer emot oss. På toppen stannar vi, samstämmigt leende. Inga ord behövs. 

Det här är körning när den är som bäst!

Sträcka 5, Stryn

Vid 0900 dammar det till på grusvägen där vi parkerat och ut ur turistbussen väller kamerapreparerade italienare med något djuriskt i blicken, alla fast beslutna att hinna först med att smälla av slutaren på det motiv vi haft som bakgrundsbild för natten. Kvar i bussen sitter en uppenbart åldrande busschaufför som förmodligen inte sett morgonkaffe på flera dagar – och alla vet vad det gör med en människa. Tappert värker han fram ett servicemind-leende och han är Sven-E från Pistvakt personifierad. 

Das italianos hejdas i sin iver av tre röda, till synes förvånansvärt fina gamla Saabar. Vi känner avstämt att ”akta lacken för h-vete” och sätter vårt eget morgonkaffe i vrångstrupen. Busschauffören kikar trånande på den lilla mängd i koppen vi lämnar därhän, för att ägna lite vaksamhet åt våra fordon. Jag försöker att göra en uppdatering, men det ges ingen ro. Tompa lyckas hur som helst, fäktande mot turisterna som vore de närgångna myggor, att skifta hjul fram/bak. Kurvtagning i hastighet nöter.

 

Vidare dundrar vi i ett förvånansvärt bra väder och solen tar hårt på hög höjd. Ett vattendrag siktas – biltvätt, kroppstvätt! Smältvatten är gott att dricka men inte riktigt lika fint att bada i. Någonstans mellan tre grader varmt och döden, har vi fastslagit. Man känner sig frisk och levande, och kall.

Sognefjellet, Jotunheimen och Galdhöpiggen är precis lika mäktigt som vi hoppats. Storleken på allting kan inte våra kameror återge. Allt eftersom vi rullar utför snirkliga fjällautostrador porlar fjällforsarna i ett samstämmigt mönster under, över och bredvid oss. Färgen älven bär får vi söka långt och djupt efter i vår inre färgkodsdatabas. Jo men visst – där har vi den sörru! Eucalyptusgrön, nummer 235. 

Nedför höjderna går det fort, riktigt fort. Vik hädan med er husbil, vänligaste herre! Vi motorbromsar oss in i Lom men går bet på tänddelar – igen. Idag, torsdag – Geiranger.

Sträcka 4. Opa Opa Norge Style

Från Ulvik styrde vi vår kos mot regn och åter regn. I Voss letade vi tändkablar, rotor, fördelarlock eller vad annat som helst som fördelar ström, men inte ens ett vanligt grenuttag verkar finnas hemma hos bildelsdistributörerna utan allt måste beställas. Med lite framförhållning går det ju att lösa till nästa stad genom en beställning, men det finns inte heller något att beställa – restat.

Vädret är skiftande i Norge. Vi befann oss i regn och kyla, angjorde en kilometerlång tunnel och på andra sidan var det sol och fjorden glittrade grönt. På färjan från Vagnsnes till Hella passar vi på att tvätta våra resande kroppar genom att stå längst fram och känna saltvattenstänket fullständigt förgöra våra ögon. Det mesta vi åstadkom var synfel tror jag. 

På 1018 meters höjd anstiftar vi en ny sport som ännu väntar på besked om acceptans hos IOK. En given succé och vi känner oss tämligen säkra på framgång och har redan tillgodoräknat oss profiten som vi kanske, eventuellt och troligast (INTE) får. Wait for it – trumvirvel – stjärtlapps-VM! Mundering: nej. Skrapsår: ja. Antal vurpor: problem med testutrustningen, oklart. Antal deltagare: två.

Bortåt kvällen får vi för första gången smaka lite riktig asfalt och våra Turbo16 mår och drar på smilbanden. Det orrar och gurglar och smattrar och smäller i bergsväggarna när vi drar ur växlarna uppför och motorbromsar nedför. Lucasinsprutningen matar på med soppa och varje oförbränd droppe smäller av som en hagelbrakare i slutröret. Kurvorna är långa och svepande och hela vägbanan utnyttjas för bästa ingångsposition. Raksträckor uteblir för varje väldoserad kurva som efterföljs av en till, och en till och de tycks aldrig vilja upphöra. 

Kvällen rundas av i Gaupne med en utsikt som ingen levande organism kan motsätta sig. Vi känner hemma!