Sträcka 12, check.

Vi vaknar av att fotoblixtar totalt tillintetgör vår gedigna mörkläggning. Åskväder, kul. När vi förlöst oss själva genom bakluckan, ja det är en upplevelse varje gång, inser vi att det inte är vädret som står för allt stim och stoj utan turister på både längden och bredden och tvären som låter kameran gå varm mot vår röda plåt. Vi finner oss snabbt och drar på oss nåt mer än bara kalsingar. Det känns lite som i Notting Hill och den inneboende livsnjutaren. Två ryssar verkar tro att vi är världskändisar från Sverige och insisterar på att bli fotograferade tillsammans med oss och bilarna. Yrvakna och inte riktigt medvetna om vad som faktiskt försiggår drar vi oss till minnes varför vi är så trötta. Det blev sent igår.

Längs serpentinvägarna norrut vid Trollstigens norra början håller vi gott tempo trots mörkret. Allt som skiljer mellan vägbanan och 1000 meter stup är ett tunt staket av sporadiskt utplacerade stenbumlingar. Man balanserar på en knivsegg och det är lika kittlande som skrämmande. Ett lätt släpp vid motstyrning på trean strax innan 4000rpm, i med fyran och toppen och insuget (2.1 liter) maskerar turbolagget effektivt. Vid 5000 rpm är det dags att släppa, full belastning på hejdarna och in i nästa böj. 900:orna orrar på och gurglet ekar mellan bergsväggarna. Väl uppe känner vi att parkeringen vid turistcentret blir en bra plats för övernattning. En halvdan avvägning, visar det sig morgonen därpå.

Trollstigen förtjänar att upplevas igen, så vi rullar ner och sen upp igen men det blir inte lika underhållande och rofyllt med alla turister i farten. 

Dagen kan sammanfattas med snöbollskrig, färjetur, downhill specialsträcka Dalsnibba, regn och åter regn. Nu ska vi sova. Vi är strax utanför Randsverk.