Mot Geiranger och Trollstigen begav vi oss vid lunchtid på
torsdagen. Vi väljer den något längre men mångfalt rekommenderade gamla
Strynefjellsvegen, som vi missade förra året. Grusväg över fjäll med makalösa
vyer. Trots att det vid det här laget inte är något nytt för oss, hänförs vi
varje gång. Det går liksom inte att ta in. Vi stöter på svenskar från Stockholm
som Tompa tydligen har gemensamma bekanta med. Världen är bra liten.
Efter det, Dalsnibba, 1500 meter högt och utsikt rakt ner
över Geiranger – som på något märkligt sätt tycks ligga 250 meter under
havsnivå. Vattnet ligger, alltjämt, grönt som i en norsk häxkittel och dess
verksamma substans tar sig obehindrat till vårt sinne med subtil kraft.
Plötsligt är våra hakor hängande igen. Lite stjärtlappsåkning på det blir bra.
Vi tar Geiranger nästan på två hjul och dundrar vidare mot
Trollstigen. Gudbrandsjuvet studsar vi förbi som ett depåstopp och äntligen är
vägen öde, husbilsfri, öppen och svepande. Höghastighetspassager och böljande
böjar avlöser varandra och för första gången sen vi åkte står körningen och
inte omgivningen i fokus på allvar. 900:ans neutrala och smidiga vägegenskaper
belönar föraren som bara lugnt kan följa med i vägnätets utmanande, taktfasta
vals uppför, hela tiden svagt uppför bergssidor och fjällsluttningar. Det
svarar så bra, det biter så fint och de tassar så lätt. Ett sus av välbehag går
genom våra kroppar. Jag kan inte tänka mig ett bättre verktyg för dessa pengar,
att använda för att spöa skiten ur allt som kommer emot oss. På toppen stannar
vi, samstämmigt leende. Inga ord behövs.
Det här är körning när den är som bäst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar