Sträcka 4. Opa Opa Norge Style

Från Ulvik styrde vi vår kos mot regn och åter regn. I Voss letade vi tändkablar, rotor, fördelarlock eller vad annat som helst som fördelar ström, men inte ens ett vanligt grenuttag verkar finnas hemma hos bildelsdistributörerna utan allt måste beställas. Med lite framförhållning går det ju att lösa till nästa stad genom en beställning, men det finns inte heller något att beställa – restat.

Vädret är skiftande i Norge. Vi befann oss i regn och kyla, angjorde en kilometerlång tunnel och på andra sidan var det sol och fjorden glittrade grönt. På färjan från Vagnsnes till Hella passar vi på att tvätta våra resande kroppar genom att stå längst fram och känna saltvattenstänket fullständigt förgöra våra ögon. Det mesta vi åstadkom var synfel tror jag. 

På 1018 meters höjd anstiftar vi en ny sport som ännu väntar på besked om acceptans hos IOK. En given succé och vi känner oss tämligen säkra på framgång och har redan tillgodoräknat oss profiten som vi kanske, eventuellt och troligast (INTE) får. Wait for it – trumvirvel – stjärtlapps-VM! Mundering: nej. Skrapsår: ja. Antal vurpor: problem med testutrustningen, oklart. Antal deltagare: två.

Bortåt kvällen får vi för första gången smaka lite riktig asfalt och våra Turbo16 mår och drar på smilbanden. Det orrar och gurglar och smattrar och smäller i bergsväggarna när vi drar ur växlarna uppför och motorbromsar nedför. Lucasinsprutningen matar på med soppa och varje oförbränd droppe smäller av som en hagelbrakare i slutröret. Kurvorna är långa och svepande och hela vägbanan utnyttjas för bästa ingångsposition. Raksträckor uteblir för varje väldoserad kurva som efterföljs av en till, och en till och de tycks aldrig vilja upphöra. 

Kvällen rundas av i Gaupne med en utsikt som ingen levande organism kan motsätta sig. Vi känner hemma!